Åldersadekvata sysslor för barn...eller inte?
Jag kom nyligen över detta diagram från Familjen Flanders webbplats:
Det här diagrammet lades upp på Facebook-sidan för "Maria Montessori" och delades hela 913 847 gånger! Den fick också mer än 19 000 kommentarer - och inte alla av dem var vänliga. Några av kommentatorerna hävdade att sysslorna var alldeles för svåra eller till och med farliga för barn. Andra anklagade faktiskt den ursprungliga författaren för att behandla sina barn som slavar. Det fanns några som höll med, några som försvarade sig och några som var rent oförskämda, men det som verkligen intresserade mig var detta: vad var det med denna enkla lista över föreslagna sysslor för barn som slog an en sträng hos så många människor - oavsett om det var positivt eller inte?
Som förälder till två ibland hjälpsamma och iblandinte-Jag tror att föräldrar är känsliga för den här frågan eftersom - låt oss vara ärliga - att få barn att göra sysslor kan vara... tja... en stor syssla! Det kan verkligen kännas som ett heltidsjobb, allt påminnande, tjatande och förklarande av konsekvenser bara för att få dem att hjälpa till lite. Barn kan trötta ut föräldrar med sitt obevekliga tjat eller ge dem skuldkänslor så att de tycker att de begär för mycket. Ibland inser vi föräldrar helt enkelt inte hur kapabla våra barn är, särskilt när de är mycket unga.
När det gäller att lära ut sysslor bör man dock börja tidigt. Naturligtvis måste vi ta hänsyn till ålder och individuell karaktär, men barn är ofta mer kapabla än vi tror. Dessutom är de mycket mer villiga och ivriga att härma mamma eller pappa när de är så unga som två eller tre år gamla.
Ta dig också tid att lära ut nya sysslor. Ta det lugnt, ha tålamod och visa barnet hur uppgiften ska utföras, steg för steg. När barnet för första gången försöker utföra uppgiften själv ska du övervaka men inte granska. Med andra ord, få inte barnet att känna att du flåsar henne i nacken. Ge henne utrymme, ge henne tid och låt henne göra misstag (så länge hon är säker.)
Var inte vag. Detta vet jag av egen erfarenhet. Om du ber en tioåring att dammsuga mattan, var beredd på en tvetydig tolkning. Det är bättre att specificera: "Vänligen dammsug mattan i ditt sovrum och vardagsrummet", såvida du inte gillar kommentarer som: "Du sa aldrig hur mycket matta som ska dammsugas!"
Var konsekvent. När barn upptäcker att du ger efter för deras motstånd, om så bara en gång, kan de bli obevekliga! Nu blev ditt jobb bara mycket, mycket svårare. (Det här är en annan sak som jag har lärt mig den hårda vägen).
Är det värt all uppståndelse?
Vid det här laget kanske du undrar om allt detta besvär är värt det. Du kan ju enkelt göra jobbet själv, och på en bråkdel av tiden. Ja, jag
Jag förstår helt var du kommer ifrån, men jag står fast vid mina ståndpunkter här: den är värt det. Barn lär sig förtroende och självständighet genom att delta i det dagliga livet i hemmet. Vetskapen om att de bidrar och är produktiva medlemmar i familjen ger barnen en viktig känsla av egenvärde och tillhörighet. Även självbehärskning (att kunna göra saker för sig själv) bygger upp en starkare självkänsla och leder till en mer kompetent ung person.
Å andra sidan kan det beröva barnen deras självförtroende om de inte får lära sig de färdigheter som behövs i vardagen. Föräldrar som gör för mycket för sina barn nekar dem omedvetet chansen att lära sig färdigheter som är nödvändiga för självständighet. Tänk dig hur ditt barn kommer att känna sig om han eller hon är den enda i klassen som inte kan knyta sina egna skor eller hälla upp sin egen juice. Inte direkt något som stärker självförtroendet.
För att sammanfatta har vi här ett citat av Ann Landers som jag tycker verkligen sätter saker och ting i perspektiv:
"Det är inte vad du gör för dina barn utan vad du har lärt dem att göra för sig själva som kommer att göra dem till framgångsrika människor."
Eller som Maria Montessori så kortfattat uttryckte det:
"Barnet blir en person genom arbete."
