Störningar inom autismspektrumet: Varför vetskap verkligen är halva slaget
Utsparkad
"Det är ingen stor grej, min son blir utsparkad från saker hela tiden!"
När min vän gjorde detta sorglösa tillkännagivande måste jag erkänna att jag blev förvånad. Det berodde dock inte på att hennes son hade blivit "utsparkad", tvärtom, jag kunde fullständigt relatera till det. Faktum är att jag har hört så många varianter av "ta inte hit ditt barn igen" att jag förmodligen skulle kunna skriva en bok om det. Ja, jag har hört allt förut. Men jag blev verkligen förvånad över hennes avslappnade nonchalans i frågan. Var hon inte ens det minsta generad? Våra barns beteende är ju trots allt en återspegling av våra föräldraegenskaper, eller hur? Tja, kanske inte alltid.
Helt uppklädd...
För mig började allt när mitt andra barn bara var åtta eller nio månader gammalt. Alla de andra mammorna tog med sina små bebisar till en kurs i "Franska för spädbarn". Jag anmälde mig direkt, varför inte? Halvtimmeskursen, som mer eller mindre var en musikalisk dockteater på franska, var populär bland dem som redan hade provat den. Enligt uppgift var barnen förtjusta i de färgglada dockorna och livliga sångerna, och föräldrarna fick lite social tid med varandra. Det är sant att jag undrade hur min lilla kille skulle klara av att sitta hela halvtimmen. Men, tänkte jag, klassen var ju avsedd för bebisar i hans ålder, så alla vi föräldrar skulle sitta i samma båt. Hur illa kan det vara?
Hummer från Kickin'
Där var jag, helt uppsnofsad i mina mammakläder (jag hade till och med lockat håret.) Och där var han, min älskade lilla pojke, alldeles klar i ögonen och skinande ren. Vi anslöt oss till de andra föräldraparen som satt på golvet i en halvcirkel, alla ivrigt vända mot läraren. Läraren tog fram sina dockor, en samling varelser från djupet, och började sjunga medan hon vickade på motsvarande havsdjur i takt med sin sång. I mitten av cirkeln låg en hög med matchande havsdjursleksaker. Jag antar att tanken var att barnen skulle hålla i rätt djur vid rätt tidpunkt och därmed associera föremålet med det franska ord de hörde. Okej, tänkte jag, det här klarar vi! Och allt gick enligt planerna ... i ungefär en minut.
Som jag borde ha förutsett var min son inte särskilt förtjust i det musikaliska medleyt. Faktum är att han verkade helt ointresserad av allt utanför sin egen kropp. Han blev genast irriterad över att mattan skrapade. Han använde mig som ett sätt att komma undan golvet och försökte klättra upp på mitt huvud, hängande i mitt hår med små skruvstädliknande grepp. När jag höll i honom reagerade han på min beröring genom att skrika för full hals. Jag rodnade och log mot den stirrande gruppen. Ingen av de andra bebisarna hade ännu rört en muskel. De satt lugnt och stilla i sina föräldrars knä som nöjda kattungar. Det här kommer att bli en lång halvtimme, tänkte jag.
Jag snodde åt mig en hummersäck och försökte distrahera mitt barn med den. "Homard", kvittrade den hjälpsamma läraren. Min son riktade en snabb spark mot det fluffiga kräftdjuret och skickade iväg det. Den svävade i en båge och snurrade på sina utsträckta klor som en olympisk gymnast, tillsden - plopp - landade rakt i knät på en mycket förvånad liten flicka. Hon stirrade - varhade detta röda hot kommit ifrån? - ochbörjadesedanyla. Barnen på båda sidor om henne pekade på le homard och skrek. Läraren reste sig upp, tog sin mössa och stoppade den utan vidare i fickan. Lektionen återupptogs.
"...bloop, bloop, bloop, va le poulpe", sjöng läraren och gungade fram och tillbaka samtidigt som han viftade med en glittrig rosa bläckfisk.
Vi klarar det, vi klarar det, försäkrade jag mig själv. Tyvärr hade min son andra planer. Han försökte redan belägra den närmaste mammans färgglada tröja. (Särskilt starka färger brukade irritera honom. Tack och lov har han sedan dess kommit över det). Jag kramade om honom och försökte dämpa hans attack på det oanständiga plagget. Han tjöt och böjde sig och slog mig i näsan med bakhuvudet. Jag såg stjärnor. När jag hade återhämtat mig tillräckligt bestämde jag mig för att lämna cirkeln. Jag tänkte att det kanske skulle gå smidigare om vi ursäktade oss längst bak i klassrummet. Därifrån kunde vi fortfarande titta och lyssna, men min son skulle ha lite större rörelsefrihet. Det gick inte smidigare. Det räcker med att säga att efter flera stökigheter och mycket mer störande ljud erbjöd läraren mig en gratis Baby Learns French CD om jag bara skulle gå iväg och inte komma tillbaka.
Snabbspola fram ett år eller så till det stora fiaskot med gymnastiklektionen(läs om det här), följt av det fruktade fiaskot med simlektionen och sedan, vårt stoltaste ögonblick, den ökända kyrkolägerstarten.
Autismspektrumstörning
När min son sedan var tre år gammal fick han diagnosen autismspektrumstörning, ASD. Saker och ting började bli lite mer begripliga. Missförstå mig inte nu, jag säger INTE att mitt barn har en gräddfil för dåligt beteende, och jag använder inte heller hans ASD för att rättfärdiga mina egna brister som förälder. Vad jag säger är att kunskap verkligen är halva san ningen. När jag väl kände till mitt barns diagnos visste jag åtminstone vart jag skulle vända mig för att få hjälp. När det gäller AST finns det en uppsjö av användbar information där ute. Det finns också högutbildade personer som förstår hur ett "spektrum"-barns sinne fungerar. Det krävs noggrann observation och djupgående förståelse för att förse oss med de verktyg som behövs för att vägleda och undervisa alla barn, särskilt de barn som lär sig lite (eller mycket) annorlunda än "normen". Som Maria Montessori en gång sa:
Läraren måste inte bara ha förmågan, utan också viljan, att observera naturfenomen. Läraren måste förstå och känna sin position som observatör: aktiviteten måste ligga i fenomenet.
Visste du att 1 av 50 barn diagnostiseras med AST? Med sådan statistik är det inte konstigt att min vän var så bekväm med sitt eget spektrumbarns eskapader. Oavsett om vi är föräldrar eller lärare har många av oss stor nytta av en bättre förståelse för våra spektrumbarn.
